Solna har ingen stadsantikvarie – ett skäl till att ”rödingarna” hotas

Enligt Sveriges Kommuner och Landsting har åtta av landets 290 kommuner en anställd stadsantikvarie: Helsingborg, Höganäs, Karlstad, Landskrona, Norrköping, Södertälje, Uppsala och Örebro. Sex kommuner använder i stället benämningen kommunantikvarie: Borås, Falun, Nacka, Sollentuna, Värmdö och Uddevall. I Stockholms län är det alltså fyra kommuner som satsar på en anställd antikvarie för att säkerställa en långsiktigt hållbar förvaltning av bebyggelsens kulturhistoriska värden. Boverket konstaterar också i en undersökning att tillgången till antikvarisk kompetens i länet är begränsad. Tio kommuner svarar att man helt saknar antikvarisk kompetens.

En stads- eller kommunantikvarie har tre uppgifter: Att bedriva byggnadshistoriska och arkeologiska undersökningar. Att medverka med kulturhistoriska synpunkter i stadsplaneringen. Att sköta ärenden rörande stadens historia. Enligt Boverket är fördelarna med egen antikvarisk kompetens bland annat ”att vunnen kunskap kan stanna kvar i kommunen och att antikvarien är delaktig i hela samhällsbyggnadsprocessen”.

Sedan Michael Thörne slutade 2007 har Solna stad ingen stadsantikvarie. Stadsarkitekten Eva Darolf Linnros är också plan- och byggchef, och hon ska ”indirekt medverka med kulturhistoriska synpunkter i stadsplaneringen”. Det sker genom att hon tar in byggnadsantikvariska utlåtanden som underlag i handläggningen av olika projekt som påverkar stadsbilden i Solna. Ett sådant projekt är rivningshotet som vilar över de så kallade Rödingarna, SJ:s gamla personalarbetarbostäder vid Ulriksdals station. På solna.se beskrivs husen så här: ”Rödingarna” vid Ulriksdals järnvägsstation är goda representanter för SJ:s träarkitektur och mindre personalbostäder från 1910-talet. De är omsorgsfullt gestaltade och välproportionerade och är dessutom mycket ursprungliga och välbevarade. Tillsammans bildar de en samlad miljö, som utgör en viktig och åskådlig del av områdets järnvägsanknutna historia. Personalbostäderna och miljön har mycket högt kulturhistoriskt värde.

Husen har alltså ”mycket högt kulturhistoriskt värde” men ändå vill staden riva några av dem och förstöra den unika miljön för en mer eller mindre kortsiktig väglösning. Jag efterfrågar en tydlig kulturhistorisk profil hos stadens politiker och tjänstemän. Inhyrda konsulter kan inte axla den rollen. I dag finns det inte någon i stadshuset som kraftfullt och konsekvent arbetar för att bevara stadens kvarvarande sällsynta natur- och kulturhistoriska miljöer. De är för få för att vi ska ha råd att låta dem bli färre. För mig är det en viktig valfråga 2014.

3 thoughts on “Solna har ingen stadsantikvarie – ett skäl till att ”rödingarna” hotas

  1. Intressant blogg. det är sant att den antikvariska kompetensen ute i kommunerna är låg, men det beror kanske också på hur man som antikvarie har arbetat. När kommunerna ålades att ta fram särskilda kulturminnesvårdsprogram (det hette så på 70 o 80-talen) valde faktiskt en hel del kommuner att anställa en antikvarie. Jag tror vi var runt 30 st i nätverket i slutet av 80-talet. Varför har antalet minskat? Min teori är att alltför många missuppfattade sin roll i den kommunala förvaltningen. Det var inte länsstyrelsernas förlängda armar kommunerna önskade sig, utan snarare någon som lättfattligt och pedagogiskt till kommuninvånarna kunde förmedla vad det var för ”värden” man hanterade i den fysiska miljön och varför de var viktiga. Det blev ganska snart en polarisering mellan de som la tyngdpunkten i bevarandearbetet på kommunikation om värdena och de som la tyngdpunkten på paragraferna och lagstiftningen.
    Kanske värt en bloggreflektion så småningom?
    Hälsningar!
    Ewa

    • Jag funderar på det du skriver om den pedagogiska uppgiften att berätta om vilka värden som är värda att bevara och varför. Att det finns någon i exempelvis Solna stad som har den uppgiften och som också är intresserad av att göra det. Som gör det ofta i sociala medier och som driver en diskussion om varför den nya Fröfjärdsparken mellan nya Frösunda och gamla Ritorp borde ha fått breda ut sig över en större yta eller varför varje ek är värd att bevara.

  2. När det handlar om värden behöver vi vara ödmjuka och vidsynta. Värde för den ena individen kan vara värdelöst för den andra. Kittet i ett samhällsbygge består av värderingar och överenskommelser. Värden är inte konstanta, vi ändrar våra uppfattningar i takt med de förändringar som vi möter, men processen behöver vara transparent och det måste finnas en levande, vital och pågående diskussion om vad som är värdefullt i till exempel vår fysiska miljö. Den är ju vårt gemensamma offentliga rum och ska präglas av en historisk dimension likaväl som en nutida arkitektonisk prägel.
    Problem uppstår när diskussionerna om den fysiska miljöns värden avstannar eller när tolkningsföreträdet upprätthålls av stelbenta byråkrater som istället för att definiera värdet lutar sig mot paragraferna.
    Jag är och kommer nog alltid att vara övertygad om att det är i samtalet med varandra som vi blir varse vari t.ex. ”kulturhistoriska” värden består. Det skulle behövas antikvarisk kompetens i Solna, javisst, men det behövs i lika stor utsträckning pedagogisk kompetens som kan bidra till att öppna våra ögon. Säkraste vägen till ett ansvarstagande är ju via en förståelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *