Mitt utbildningsbevis från Högskolan för lärarutbildning i Stockholm är utfärdat i juni 1987. Det var en tid när man inte kunde läsa om att var tredje lärarstudent anser att utbildningen i ganska eller mycket låg utsträckning förbereder dem för yrket. För en journalist hade det varit omöjligt att skriva om sökande till lärarutbildningen med lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga och sämre ledaregenskaper än sökande till andra utbildningar.

I mitten av 80-talet krävdes det mycket goda betyg för att få en plats på någon av landets då till antalet färre lärarutbildningar. Visst kritiserades utbildningen för att exempelvis ge för lite stöd att bedöma och betygsätta men mitt minne är att en betydande del av tiden ägnades åt läraryrket som hantverk. Hur startar man en lektion och hur avslutar man den? Hur varierar man undervisningen så att varje elev blir motiverad, förstår och lyckas i sitt lärande? Det var frågor som metodiklektorerna i svenska, religionskunskap och historia diskuterade med mig vid praktikbesöken.

Utbildningen gav mig också insikt om förhållandet mellan rikssvenska och dialekter. Frågan var hur bra mina framtida elever skulle komma att förstå mig. Under utbildningens fjärde och sista år ingick ett besök hos en talpedagog. Jag kommer inte ihåg hans namn men jag föreställer mig att det inte behövdes särskilt många minuter för honom att räkna ut att jag nyligen hade flyttat från Småland till Stockholm. Jag fick höra hur viktigt det var att bevara våra dialekter och att jag skulle vara stolt över min småländska. Men det fanns ett men och det handlade om min behandling av supradentalerna.

Supradentaler är konsonantljud som bildas genom att tungspetsen rullar och liksom snärtar till mot tandvallen, den buktiga del av munvalvet som ligger alldeles bakom övre framtänder. Eller mer konkret, det är de ljud som bildas med r i kombination med l, s, n, d och t. I orden fors och torn är rs respektive rn supradentaler.

I exempelvis småländskan och halländskan utelämnas ofta supradentalerna i uttalet. Då kan det låta så här: ”Vid den strömmande fosen stod ett medeltida ton i ruiner”. Inte helt lätt att förstå om man inte kommer från Värnamo eller Oskarström. En elev i någon av Stockholms skolor skulle nog undra över betydelsen av ”fosen” och om ”ton” har med musik att göra. Det var precis det talpedagogen påtalade för mig. Hans råd var vänligt men entydigt: Arbeta bort dina småländska supradentaler så att eleverna förstår vad du säger!

Andra ska nog uttala sig om resultatet men jag har försökt att följa rådet. Supradentalerna är numera mer rikssvenska än dialektala. Däremot lever och frodas mina tungrots-r helt i linje med talpedagogens hyllning till dialekternas värde för språkets mångfald. Jag hoppas att dagens lärarstudenter får reflektera över sitt eget språk i termer av förståelse och kommunikation. Men framför allt önskar jag att de får koncentrera sig på läraryrkets hantverk så att de på bästa sätt kan modellera fram alla tusentals lektioner som ligger framför dem.

Litteratur

http://talpedagogen.wordpress.com/2012/01/15/vi-statade-jattefott/

Malmberg, Bertil, Svensk fonetik. Liber Läromedel (1980).