Danska fladdermöss och svenska ugglor

I början av 2014 beskars lindarna i allén ned mot Ulriksdals slott kraftigt. Naturvårdare hävdade att det skedde vid helt fel tidpunkt med tanke på häckande kattugglor och skogsduvor. Det verkar osäkert om och hur Statens fastighetsverk inhämtade synpunkter från experter på området i god tid före hamlingen.

En helt annan ordning gällde 2013-2014 i samband med renoveringen av Brede Allé i Fredensborg Slotshave. En eventuell förekomst av fladdermöss i de gamla lindarna som skulle fällas höll på att stoppa hela projektet. ”Aktiviteter, der kan have afgørende betydning for dyrenes levevilkår og dermed overlevelse, er føgelig ulovlige”, enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Först efter omsorgsfullt genomförda undersökningar kunde förnyelsen av den breda allén med sina skulpturer och dubbla rader av träd fortsätta.

Lärdom? Dansk grundlighet är något av lära av.

Brede Allé sträcker sig från den solfjäderformade platsen framför Fredensborg Slot och ner genom parken. Det är framför allt arkitekten Nicolas-Henri Jardins planer från 1760-talet som har varit vägledande för parkens utseende.

 

Litteratur

Kjaer, Ulla, Scavenius, Bente och Waage Rasmussen, Christine, Fredensborg. Slot og slotshave. Gads Forlag (2013).

Himlen har kommit närmare Ulriksdal

I slutet av februari 2014 beskars närmare hundra lindar i allén från Confidencen och ned till vändplanen vid entrén till Ulriksdals slott. Effekten blir brutal när man betraktar de till synes stympade träden. Det känns som om himlen har fallit ned över Ulriksdal.

Hamlingen har genomförts av Statens fastighetsverk i samråd med Ståthållarämbetet.

Varför denna kraftiga beskärning eller hamling? Enligt Statens fastighetsverk mår lindarna bra av det och kommer förhoppningsvis få ny växtstimulans och leva längre. Innan sommaren hinner de återhämta sig och skjuta nya skott. Syftet är också att återskapa trädradernas form och funktion. För oss som nästan dagligen går genom allén minskar risken för att få en gren i huvudet.

Tack vare landskapsmålaren Johan Sevenbom (1721-1784) vet vi hur allén såg ut kort tid efter planteringen. 1762 stod han nämligen framför Confidencen och målade infartsvägen till slottet. De unga träden har försetts med stöttor för att växa rakt och samtidigt skyddas mot vagnshjul. I allén rör sig grupper av hovfolk. Närmast slottet syns två stallängor, endast den till vänster om vägen finns kvar i dag. Tavlan beställdes av drottning Lovisa Ulrika för att ingå i hennes konstsamling på Drottningholms slott.

Ulriksdals slott från Confidencen, troligen 1762. Nationalmuseum. Bilden är beskuren.

Allén är en del av Carl Hårlemans plan till radikala förändringar av Ulriksdals slottspark. Slottsarkiteken och överintendenten Hårleman ville göra entrén till slottet monumental genom att ge Confidencen en pendang i form av en nybyggnad. Omvandlingen påbörjades 1744 och trettio år senare visar en uppmätningsplan att förslaget till stora delar också blev verklighet. Någon tvillingbyggnad till Confidencen blev det inte men allén i sig skapade den önskade effekten av storslagenhet när man närmade sig slottet. En effekt som är större i dag med de vuxna träden än när de en gång var nyplanterade.

Lindarna bör alltså ha varit ungefär femton år gamla när Johan Sevenbom besökte Ulriksdal med pensel och staffli.

Konstvetaren Magnus Olausson skriver att ”av Hårlemans förändringar är det endast lustträdgårdens boskéer som bevarats till våra dagar”. Men då glömmer han infartsallén som 270 år senare fortfarande står där. I och för sig hårt tuktad, men med det tydliga budskapet, nu som då: Gör dig redo, slottet närmar sig!

Litteratur

Hallerdt, Björn, Sevenboms Stockholm. Johan Sevenbom – förnyare av svensk landskapskonst under 1700-talet. Stockholmia förlag (2010).

Kungliga Nationalstadsparken. Historiskt landskap i levande stad. Kungl. Djurgårdens Förvaltning (2010).

Olausson, Magnus, ”Tradition och förnyelse i trädgårdskonsten”, i Carl Hårleman. Människan och verket. Byggförlaget (2000).

Trädgårdarna på Ulriksdal under 350 år – Historisk sammanställning. Statens fastighetsverk (1994).

 

Det man värderar skyddar man – om att guida för ett mer hållbart samhälle

Varför guidar du? Det är en fråga som jag ibland får när jag guidar i Hagaparken och Ulriksdals slottspark. Ja, varför gör jag det? Vad är det som driver mig?

I grunden är det läraren i mig som knackar på dörren och vill ut. Det är länge sedan jag lämnade läraryrket men drivkraften att förmedla något viktigt till andra betyder lika mycket för mig nu som då. Som ämneslärare guidade jag mina elever i Stockholms olika stadsdelar efter ett rullande schema som började med Gamla stan i årskurs 7 och avslutades med Östermalm i nian. Under årens lopp har jag själv deltagit i ett oräkneligt antal guidningar genom slottssalar, stadskvarter, parker och trädgårdar. Jag har observerat och tänkt att ”det där var bra, det ska jag komma ihåg”.

Det handlar också om ett allt större intresse för vad som händer när en stad som Solna snabbt expanderar. Stora natur- och kulturvärden ska skyddas inom och utom Kungliga Nationalstadsparken samtidigt som helt nya stadsdelar växer fram. Det är klart att det uppstår krockar mellan olika intressen. Ett exempel är det planerade bostadsområdet vid Råstasjön intill Friends Arena. Fler bostäder eller ett skyddat fågelliv och möjlighet för människor att kunna röra sig längs stränderna vid Solnas enda insjö, vad är viktigast? Efter omfattande reaktioner har kommunpolitikerna tvingats till att revidera detaljplanen för området kring sjön. När jag guidar tycker jag att det är viktigt att ta upp den här typen av frågor. Det finns nog ett Råstasjön lite varstans i Sverige, skulle jag tro.

I november 2012 deltog jag i konferensen ”Människan i landskapet” och därifrån fick jag med mig kunskap och redskap som har utvecklat mig som guide. Konferensen arrangerades av Naturhistoriska riksmuseet och Centrum för naturvägledning i samarbete med Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket, Sveriges hembygdsförbund och länsstyrelsen i Stockholms län. Temat var naturvägledning och kulturmiljöpedagogik med landskapet som utgångspunkt. Jag lyssnade bland annat på föreläsningen ”Dialogmöten i landskapet – hur vi tillämpar den europeiska landskapskonventionen i västra Götalandsregionen”. Sedan deltog jag i workshopen ”Reviewing – tekniker för att involvera deltagarna i guidesituationer” och seminariet ” Nationalstadsparken som arena för lärande och pedagogik”. Delaktighet var konferensens viktigaste ord och Centrum för naturvägledning förklarar i sitt sexpunktsprogram vad det innebär i mötet mellan deltagare och guide.

De sex punkterna är: 1) Alla kan! Genom att involvera deltagarna lär alla sig mer än om guiden hade stått för all förmedling själv. 2) Utgå från platsen! Varje plats har något att berätta – använd platsen inneboende möjligheter. 3) Använd sinnena! Vad är det deltagarna ser, hör, luktar, smakar och känner? Genom att tilltala olika sinnen skapas upplevelser som stannar kvar hos dem. 4) Inspirera mer än informera! Plocka fram bra historier som hjälper deltagarna att skapa en egen relation till platsen. Utmana gärna deras tankar och hjälp dem att se saker ur nya perspektiv. 5) Relatera till deltagarnas vardag och erfarenheter! Fokusera på sådant som de kan upptäcka på hemmaplan. 6) Vilket är ditt budskap som guide? Var tydlig med vad du vill säga.

Sexpunktsprogrammet konkretiserar jag genom att använda metoderna Observation Walk, Wandering och Wondering samt Horseshoe. Observationspromenad syftar till att skärpa upplevelsen och fånga upp bredden av observationer och reaktioner från deltagarna genom att fråga ”Vad la ni märke till ?” eller ”Vad tänkte ni på?”. Det är en metod som jag exempelvis brukar använda mig av i Hagaparken när gruppen har gått över pelousen/den stora gräsmattan och närmar sig Gustav III:s paviljong vid Brunnsviken. Funderingar över hur stor del av naturen i parken som är ursprunglig eller skapad av människohand leder inte sällan till samtal om vad som var och är ”natur”. Metoden Vandra och undra går ut på att deltagarna får i uppgift att ställa frågor om sådant de uppmärksammar enligt modellen ”Jag undrar varför?”, ”Jag undrar vad?” och ”Jag undrar om?”. Vid ett tillfälle ifrågasatte några deltagare avspärrningen omkring Haga slott. En diskussion om allmänhetens rätt att kunna röra sig fritt kontra kronprinsessparets behov av privatliv och skydd följde. Jag föreställer mig att resultatet blev en mer perspektivrik guidning än om jag bara hade konstaterat att en del av parken är avspärrad och att något liknande skedde när kungens föräldrar flyttade in på Haga slott i början av 1930-talet. Hästskon är min favorit bland metoderna som jag fick med mig från konferensen på Riksmuseet. Beroende på var guidningen äger rum kan jag ställa frågan ”Hur kommer området kring Ulriksdals slott att påverkas av nya vägar och bostadsområden?” eller , om platsen är Hagaparken, ”Vilken uppfattning har ni om Gustav III?”.  Någon säger kanske tyrann och en annan samhällsutvecklare eller kulturpersonlighet. Deltagarna tar sedan ställning till alternativen genom att placera sig vid olika punkter i en hästskoform. Ganska snabbt får alla en uppfattning om gruppens skilda uppfattningar och beroende på hur mycket tid man har kan samtalet både breddas och fördjupas.

Det man har sett och upplevt värderar man, och det man värderar vill man skydda. Jag tror att en guidning genom Hagaparken eller Uriksdals slottspark gör att deltagarna får med sig en känsla av ansvar för nationalstadsparken oavsett om man bor i närheten eller inte. De två parkerna kan i bästa fall komma att representera de natur- och kulturvärden som deltagarna har nära sig och kan relatera till. Visst är det intressant och väsentligt att känna till varför och hur det gick till när Gustav III skapade Hagaparken. Men lika viktigt är att för sig själv kunna förklara varför det inte är en bagatell om en ek från början av 1700-talet huggs ner eller några kulturhistoriskt värdefulla byggnader rivs för att en väg måste breddas. I grund och botten handlar det om en insikt att vi alla kan påverka politiska beslut som vi uppfattar som mindre genomtänkta. På så sätt skapar vi en gemensam berättelse om samhället som leder till ett starkare socialt kontrakt mellan människor inte minst i närområdet. Precis som alla tusentals människor gjorde när de skrev på listan mot att exploatera stränderna kring Råstasjön.

Litteratur

Alm, Ulrik, Guiden för naturguiden. Studiefrämjandet (2006).

Tortzen, Anne, Borgerinddragelse. Demokrati i øjenhøjde. Jurist- og Økonomförbundets Forlag (2008).