Himlen har kommit närmare Ulriksdal

I slutet av februari 2014 beskars närmare hundra lindar i allén från Confidencen och ned till vändplanen vid entrén till Ulriksdals slott. Effekten blir brutal när man betraktar de till synes stympade träden. Det känns som om himlen har fallit ned över Ulriksdal.

Hamlingen har genomförts av Statens fastighetsverk i samråd med Ståthållarämbetet.

Varför denna kraftiga beskärning eller hamling? Enligt Statens fastighetsverk mår lindarna bra av det och kommer förhoppningsvis få ny växtstimulans och leva längre. Innan sommaren hinner de återhämta sig och skjuta nya skott. Syftet är också att återskapa trädradernas form och funktion. För oss som nästan dagligen går genom allén minskar risken för att få en gren i huvudet.

Tack vare landskapsmålaren Johan Sevenbom (1721-1784) vet vi hur allén såg ut kort tid efter planteringen. 1762 stod han nämligen framför Confidencen och målade infartsvägen till slottet. De unga träden har försetts med stöttor för att växa rakt och samtidigt skyddas mot vagnshjul. I allén rör sig grupper av hovfolk. Närmast slottet syns två stallängor, endast den till vänster om vägen finns kvar i dag. Tavlan beställdes av drottning Lovisa Ulrika för att ingå i hennes konstsamling på Drottningholms slott.

Ulriksdals slott från Confidencen, troligen 1762. Nationalmuseum. Bilden är beskuren.

Allén är en del av Carl Hårlemans plan till radikala förändringar av Ulriksdals slottspark. Slottsarkiteken och överintendenten Hårleman ville göra entrén till slottet monumental genom att ge Confidencen en pendang i form av en nybyggnad. Omvandlingen påbörjades 1744 och trettio år senare visar en uppmätningsplan att förslaget till stora delar också blev verklighet. Någon tvillingbyggnad till Confidencen blev det inte men allén i sig skapade den önskade effekten av storslagenhet när man närmade sig slottet. En effekt som är större i dag med de vuxna träden än när de en gång var nyplanterade.

Lindarna bör alltså ha varit ungefär femton år gamla när Johan Sevenbom besökte Ulriksdal med pensel och staffli.

Konstvetaren Magnus Olausson skriver att ”av Hårlemans förändringar är det endast lustträdgårdens boskéer som bevarats till våra dagar”. Men då glömmer han infartsallén som 270 år senare fortfarande står där. I och för sig hårt tuktad, men med det tydliga budskapet, nu som då: Gör dig redo, slottet närmar sig!

Litteratur

Hallerdt, Björn, Sevenboms Stockholm. Johan Sevenbom – förnyare av svensk landskapskonst under 1700-talet. Stockholmia förlag (2010).

Kungliga Nationalstadsparken. Historiskt landskap i levande stad. Kungl. Djurgårdens Förvaltning (2010).

Olausson, Magnus, ”Tradition och förnyelse i trädgårdskonsten”, i Carl Hårleman. Människan och verket. Byggförlaget (2000).

Trädgårdarna på Ulriksdal under 350 år – Historisk sammanställning. Statens fastighetsverk (1994).

 

Vapenbilderna på Ulriksdals slott – en föränderlig berättelse i sten

Ulriksdals slott från borggårdssidan med huvudbyggnadens karakteristiska torn och de två flyglarna i norr och söder. Foto: Michael Karlsson, 2010.

 

Jacob De la Gardie lät bygga Ulriksdals slott i början av 1640-talet. Ätten De la Gardie ägde Ulriksdals slott, eller Jacobsdals slott som det då hette, under närmare 30 år. Änkedrottning Hedvig Eleonora köpte slottet 1669 och skänkte det 1684 till sin sonson prins Ulrik i dopgåva. Prinsen avled kort därefter men sedan dess kallar vi slottet vid Edsviken för Ulriksdal.

Dagens slott är resultatet av flera till- och ombyggnader. Sitt nuvarande utseende fick Ulriksdal under 1720-talet när Fredrik I och Ulrika Eleonora d.y. hade dispositionsrätten. Nytt var mansardtaket med sitt torn och ”säkerligen tillkom även nu den låga gavelfronten över vardera långfasaden”, enligt konsthistorikern Nils G. Wollin. När man lyfter blicken mot de triangulära gavelfälten på huvudbyggnadens långsidor mot väst och öst blir man nyfiken på vad fältens utsmyckningar vill säga betraktaren. Detsamma gäller de rikt dekorerade portalerna mot borggården och mot Edsvikens vatten. I de fragmentariska skildringarna i äldre och modern litteratur öppnar sig historien om De la Gardieska vapnet som försvann och om Karl XV som slottsherre på Ulriksdal, först som kronprins och sedan som kung.

I äldre litteratur nämns vapenbilderna kortfattat. Författaren Octavia Carlén skriver 1863 att ”omkring och öfver stora dörren åt borggården till äro anbragta vackra ornamentsprydnader i upphöjt arbete, och öfverst synes svenska riksvapnet”. Trettio år senare ger konsthistorikern August Hahr en mer detaljerad beskrivning: ”Hufvudbyggnaden har tre våningar samt ett svartmåladt brutet plåttak. Midt på krönes den af en liten tornspira öfver ett slagverk. Som frontispis är på hvardera långsidan anbragt en liten enkel gafvel, som på framsidan i rik ornamentsskulptur visar Skånes och Oraniens vapen”. Om portalen mot borggården skriver Hahr att ”portalen smyckas öfverst af svenska riksvapnet i gråmålad skulptur”.

 

Portalen i kalksten mot Edsviken . Bågens stenblock framträder med tydliga reliefer och avfasade profiler (s.k. diamantrustik). Bjälken eller arkitraven är rikt utsmyckad med blommor och bladrankor. Portalen avslutas med blomsterurnor på var sin sida om den tomma nischen.  Foto: Michael Karlsson, 2010.

 

De la Gardieska vapnet som försvann (se bilder ovan)

I dag finns det inget på slottets utsida som påminner oss om de båda De la Gardie. Jacob som lät uppföra det och Magnus Gabriel som byggde om och rustade upp slottet. I sin skildring av Ulriksdal ger Octavia Carlén oss dock en viktig ledtråd. Hon skriver att ”tvertigenom slottet är en bred gång, som förer till sjösidan, och äfven omkring stora slottsdörren å denna sida äro upphöjda ornamentsprydnader och öfverst prunkar De la Gardiska vapnet”. Stämmer det att det grevliga vapnet fanns kvar så sent som 1863 då hon skrev sin bok om Ulriksdal? Varför togs det då i så fall bort? Och när skedde det?

I Slott och herresäten i Sverige från 1971 nämns slottsdörren åt sjösidan: ”Det återstår inte mycket av den en gång så rika stendekorationen på Jakobsdal. Det främsta monumentet är nu porten åt sjösidan med diamantrusticerat bågparti, arkitrav och kraftig vegetativ ornamentik samt upptill krönt av blomsterurnor, flankerande en nisch”. Texten kompletteras av ett fotografi med en intressant detalj. I nischen återfinns nämligen en medaljong med ett antikinspirerat manshuvud i relief. Det framgår att medaljongen har tillkommit ”senare”, det vill säga efter Jacob De la Gardies tid. Nischen är i dag tom. Fotografiet är tyvärr inte daterat och man frågar sig när och varför medaljongen plockades bort.

 

Gavelfältet på huvudbyggnadens östra fasad mot Edsviken. Den öppna hertigkronan kröner alliansvapnet mellan kronprins Karl och kronprinsessan Lovisa. Foto: Michael Karlsson, 2010.

 

Karl XV som kronprins på Ulriksdal (se bilder ovan)

Karl XV fick dispositionsrätten till Ulriksdals slott som kronprins 1856. Det manifesterades tydligt i slottets exteriör. Enligt uppgift från f.d. slottsarkitekten Peter von Knorring hade gavelfälten från 1720-talet omgärdat varsitt runt fönster. Dessa fönster ersattes någon gång 1856-1859 av ett alliansvapen som visar att det är kronprins Karl och kronprinsessan Lovisa som nu bebor slottet. De gifte sig 1850.

Fredrik Wilhelm Scholander tog fram ett förslag till en omfattande restaurering av slottet. I Ulriksdal under 350 år berättar konstvetaren Göran Alm att ”kronprinsen och hans arkitekt drömde om att omvandla slottet till ett märkligt 1600-tals palats med en intressant blandning av nederländsk och venetiansk renässans”. Det bör alltså ha varit Scholander som ansvarade för förändringen av gavelfälten.

Gavelfältens alliansvapen kröns av den öppna hertigkronan med Vasaättens vase. Vapenskölden är tvådelad. Det högra heraldiska fältet visar griphuvudet i Skånes landskapsvapen – Karl var hertig av Skåne. Det vänstra heraldiska fältet visar huset Oranien-Nassaus lejon som håller ett uppåtriktat svärd i den högra ramen och ett knippe med sju pilar i den vänstra ramen – Lovisa var brorsdotter till Vilhelm III av Nederländerna.

 

Portalen mot borggården kröns av det stora riksvapnet med den slutna kungakronan. Foto: Michael Karlsson, 2010.

 

Karl XV som kung på Ulriksdal (se bilder ovan)

Kronprinstiden på Ulriksdal varade i tre år. 1859 blev Karl kung under namnet Karl XV, något som också kom att sätta avtryck i slottets arkitektur. Det är portalen mot borggården som görs om och även den här gången bör det ha varit Fredrik Wilhelm Scholander som ritade den nya portalen. Den skulle enligt de omfattande ombyggnadsplanerna ha ingått i en ny anslående slottsentré. En av Scholanders ritningar, som återfinns i De svenska kungliga lustslotten, visar en rikt ornamenterad halvcirkelformad pelargång som bär upp en balkong med anslutning till bland annat Riddarsalen och Jaktsalen. Gavelfältet skymtar i ritningens övre vänstra hörn, slottsporten är däremot inte avbildad. Förmodligen var det de stora kostnaderna som satte gränser för vad som var möjligt att genomföra.

Dagens renässansinspirerade portal kröns av det stora riksvapnet med den slutna kungliga kronan. Vapenskölden är tredelad. Det högra heraldiska fältet är tudelat med tre kronor i det övre fältet och Folkungarnas krönta lejon i det nedre. Det vänstra heraldiska fältet visar det norska riksvapnet med lejonet som håller i en yxa – Sverige och Norge var i union 1814-1905. Hjärtskölden visar ätten Bernadottes vapen med Vasaättens vase och furstendömet Ponte Corvos (”den böjda bron”) under en örn. Ponte Corvo ligger söder om Rom och tilldelades marskalk Jean Baptiste Bernadotte av kejsar Napoleon 1806. Med området följde en hertigtitel. Som nyvald kronprins av Sverige avstod Bernadotte 1810 från sitt italienska furstendöme, men den böjda bron finns fortfarande kvar i Bernadotternas vapen.

Portalen ersatte alltså en äldre ingång från borggårdssidan. Det är rimligt att anta att den i någon form berättade om tidigare ägare som uppskattade att vistas på Ulriksdal. Hedvig Eleonora, Ulrika Eleonora d.y., Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika visade alla stort intresse för slottet. Så även Gustav III under en tid. Det är svårt att tänka sig att inte någon av dem ville manifestera sig själv och sin ätt genom att placera det pfalziska eller holstein-gottorpska vapnet på ett eller flera ställen på slottets utsida.

 

Några frågor som vill ha svar

Stämmer det att det De la Gardieska vapnet fanns kvar så sent som på 1860-talet? När togs det bort och varför? Förhoppningsvis ges svaren i bokverket De Kungliga Slotten när utgivningen kommer fram till Ulriksdals slott. Man får anta att även någon av företrädarna för de pfalziska och holstein-gottorpska ätterna lät sätta dit ättens vapen på slottets utsida, vapen som senare av någon anledning avlägsnades. Hedvig Eleonora och hennes efterföljare var alla väl medvetna om vikten av att använda sig av den tidens medier. Vapenbilder i sten var ett kraftfullt sådant fastän föränderligt.

 

Litteratur

Alm, Göran, ”Några glimtar från en 350-årig historia”, i Björkhem, Uno (red), Ulriksdal under 350 år. Carlssons (Stockholm 1995).

Burke, Peter, En kung blir till. Myter och propaganda kring Ludvig XIV. Tiden/Athena (Stockholm 1996).

Bäckmark, Magnus & Wasling, Jesper, Heraldiken i Sverige. Historiska Media (Lund 2001).

Carlén, Octavia, Ulriksdal, dess historia, samlingar och närmaste omgifningar. (Stockholm 1863).

Hahr, August, De svenska kungliga lustslotten. Fröléen & Comp (Stockholm 1899).

Johansson, Britt-Inger, ”Maktens rum och rummens makt – en ny dynasti flyttar in”, i Ekedahl, Nils (red), En dynasti blir till. Medier, myter och makt kring Karl XIV och familjen Bernadotte. Norstedts (Stockholm 2010).

Lagerqvist, Lars O., Karl XIV Johan. En fransman i Norden. Bokförlaget Prisma (Stockholm 2005).

Wollin, Nils G., ”Ulriksdalsstudier”, i Samfundet S:t Eriks årsbok 1926. Wahlström & Widstrand (Stockholm 1926).

von Malmborg, Boo, ”De kungliga slotten, 1. Ulriksdal”, i Slott och herresäten i Sverige. Allhems Förlag (Malmö 1971).

 

©Michael Karlsson, 2013