Jag har haft anledning att samla på mig material om läromedel i grund- och gymnasieskolan. 1991 lades Skolöverstyrelsen och Statens institut för läromedelsinformation ned och därmed försvann förhandsgranskningen av läromedel. Nu är det upp till lärarna, arbetslagen och skolorna att avgöra vilket läromedel som ska väljas framför ett annat.

Läromedel är inte en del av Skolinspektionens regelbundna granskningar men 2011 kvalitetsgranskade man läromedel i kemi i årskurs 4 och 5. Relationen mellan innehåll, användning och individanpassnng stod i fokus för granskningen. Man konstaterar att det finns en risk att det ”skapas ett ytligt och fragmentariskt lärande, såvida det inte finns en genomtänkt strategi bakom läromedelsanvändningen”. Ytterligare slutsatser är att en tredjedel av de besökta skolorna har otidsenliga läromedel, att undervisande lärare ansvarar för inköp av läromedel och att läromedlen i för liten utsträckning anpassas till elevernas varierande förutsättningar och behov. I granskningen blir det också mycket tydligt att skolorna inte genomför några systematiska utvärderingar av läromedlen.

Sveriges enda läromedelsforskare? I alla fall är Anna Johnsson Harrie vid Linköpings universitet den mest namnkunniga inom området. I sin avhandling studerar hon hur staten fram till 1991 granskade och godkände läromedel innan de fick användas i undervisningen i samhällskunskap. Minskade anslag till läromedel har skapat en marknad för sponsrade läromedel. Det sägs att dessa läromedel ska vara opartiska. Anna Johnsson Harrie har tittat på om det stämmer genom att jämföra två sponsrade läromedel i samhällskunskap från Svenskt Näringsliv och Arena Skolinformation (som står arbetarrörelsen nära). Hur ser man på industrialiseringen i Sverige i de båda läromedlen? Väldigt olika när det kommer till frågan om vilka det var som skapade det moderna Sverige. Entreprenörerna och företagarna, enligt Svenskt Näringsliv. Arbetarna genom fackföreningarna, enligt Arena Skolinformation. Jag har svårt att tänka mig att lärare i samhällskunskap okritiskt använder sig av dessa läromedel. I stället har de ett didaktiskt guldläge att genom jämförelser fånga upp frågor om källkritik och tolkningsföreträde.

Engelska elever presterar betydligt sämre än elever exempelvis i Singapore och Finland. En skillnad av viss betydelse är synen på och användningen av läromedel. Tim Oates vid Cambridge University kan visa att endast fyra procent av lärarna i England använder läromedel i naturvetenskapliga ämnen jämfört med 68 procent i Singapore och 94 procent i Finland. Förklaringen är att det i England finns ett utbrett motstånd mot läromedel enligt idén att det är ”finare” att använda arbetsblad och andra typer av material. I Finland är läromedel av hög kvalitet däremot ”a key part of the classroom, supporting learners and teachers alike”. Tim Oates skräder inte sina ord när han säger att ”we may not have been conscious of the movement in England away from the wide use of high quality textbooks, but it has happened. We’ve failed to notice the emergence, in other nations, of extremely well-theorised, well-designed, and carefully implemented textbooks”. Tyvärr känner jag igen uppfattningen att det skulle vara bättre att producera eget material än att klokt och kritiskt använda förlagsproducerade läromedel.

Med jämna mellanrum skärskådar ideella föreningar/organisationer och större dagstidningar läromedel i vissa ämnen eller områden. RFSU vill se normkritiska läromedel och RFSL biologiböcker som beskriver HBT-personer på ett korrekt och förebildsskapande sätt. I januari 2015 granskade DN relationen mellan kvinnor och män i historieböcker i grundskolans årskurs 7-9. I läromedlen från Gleerups, Liber, Natur & Kultur och Sanoma Utbildning utgör kvinnor i genomsnitt endast 13 procent av alla personer som presenteras och andelen minskar dessutom i kapitlen om 1900-talet. Frågan är om läromedlen avspeglar vad som faktiskt händer i klassrummen – knappast och förhoppningsvis inte. Det ligger nog en hel del i Jonas Thentes kommentar till granskningen: ”Läraren har att använda läroböcker som diskussionsunderlag, inte kanon. Jag är till exempel övertygad om att häxprocesserna har ett betydligt större utrymme på lektionerna än de har i läroböckerna, samt att viktiga gestalter som Rosa Parks i klassrummen får sin rättmätiga plats i historien”.

Tänk om medierna kunde ägna bara en liten stund då och då åt att recensera nya läromedel. Säg en del av kultursidorna i DN den första torsdagen i varje månad…

Skolvärlden har genom åren intresserat sig för läromedel. 2014 var det dags igen och den här gången under rubriken ”Läromedelslotteriet. 8 av 10 lärare hinner inte granska sina egna läromedel”. Deras tid räcker inte till för att hinna göra det, och svårast är det för lärare i grundskolans tidiga årskurser. Mindre och mindre pengar satsas på läromedel. Rickard Vinde, vd för branschorganisationen Svenska Läromedel, menar att ”utan läromedel får elever ingen struktur på sitt lärande. Är det brist på läromedel måste lärarna lägga väldigt mycket resurser på att hitta material och på att granska det”. Skolvärldens undersökning visar att sju av tio lärare är nöjda med de tryckta läromedlen men bara fyra av tio säger detsamma om de digitala läromedlen. En orsak kan vara att när skolorna har köpt in datorer och annan teknik finns inga pengar kvar till digitala läromedel. Det som återstår är att leta på nätet eller skapa egna läromedel. ”Lärare är professionella undervisare, men bara vissa är dessutom professionella läromedelsförfattare”, konstaterar utbildningsanalytikern Jan Hylén. Han efterfrågar en mer systematisk kollegial utvärdering av läromedel, och menar att en sådan skulle underlättas av en handledning framtagen av Skolverket.

Jag tror att många skulle vinna mycket på en handledning i konsten att välja läromedel – mer tid till undervisning samt en tydligare kongruens mellan läroplaner och undervisning. Därför avslutar jag med en fråga: Är en läromedelsguide en adekvat och aktuell fråga för Skolverket?