Louis Belanger i biblioteket på Haga slott

Hösten 2010 besökte jag Stockholms stadsmuseums magasin i Frihamnen. I en korridor hängde en tavla till hälften dold av ett skynke med ett fastsatt meddelande. Det fångade mitt intresse: ”Till Haga slott”. Det var några månader innan Kronprinsessparet skulle flytta in på slottet i Hagaparken och jag bad guiden berätta om tavlan och märkningen. Det var en olja från 1812 av Louis Belanger som skulle lånas ut och hängas upp i slottets matsal, fick jag veta.

Louis Belangers vy över en bit av den norra delen av Hagaparken. Källa: Stockholms stadsmuseum, SMS 26870.

Tavlan, som köptes in i början av 1960-talet, är ett av cirka 20 000 verk i stadsmuseets konstsamling. Louis Belanger (1756-1816) var flitigt verksam som landskapsmålare i Sverige från 1798.

Vad är det vi ser? Träden i förgrunden omfamnar Gustav III:s paviljong med omkringliggande byggnader. En fyrspänd kaross längs vägen från Koppartälten är strax framme vid huvudingången. Ekotemplet, eller sommarmatsalen, höjer sig över landskapet. Ekonomibyggnaden i göticistisk ruinstil till vänster om paviljongen och Psychetemplet till höger finns inte längre kvar. Ett mindre sällskap är på väg ner till bryggan och pråmen med den tvetungade flaggan i topp. Två svanar kompletterar vyn i sann romantisk anda. Det skulle dröja några år innan Haga slott var uppfört enligt Carl Christoffer Gjörwell den yngres ritningar. I en bedömning i samband med museets inköp av tavlan sägs att ”i våra ögon lider Belangers verk ofta av en viss torka och schematism, hans kompositioner saknar gärna atmosfär”. Samtidigt har målningen ”ett betydande kulturhistoriskt värde” som topografisk översiktsbild över den ursprungliga Haga-anläggningen.

Biblioteket på Haga slott. Copyright: Kungahuset.se. Fotograf: Klas Sjöberg.

Biblioteket ingår i den officiella delen av Haga slott. Den uppmärksamme noterar att Belangers landskap inte hänger i matsalen utan just i detta rum som ursprungligen hade en helt annan funktion. När slottet stod klart 1805 var tanken att Gustav IV Adolfs båda söner skulle disponera varsin våning intill den centralt placerade salen. Den södra rumssviten (till vänster om salen) var avsedd för arvfursten Karl Gustav som dock avled innan slottet stod inflyttningsklart och de två rummen kom i stället att användas av systern Sofia Wilhelmina. Kronprinsessparets formella bibliotek var tänkt som prinsens förrum. Hans sovrum används i dag som matsal.

Belanger får samsas med en spis från 1930-talet. Prinsparet Gustaf Adolf och Sibylla ville skapa ett modernt hem präglat av stram funkis inför inflyttningen 1932. Kakelugnar från 1800-talet hörde inte hemma i ett sådant stilideal. Kungens pappa använde biblioteket som skrivrum. Det skulle vara intressant att få veta om det förutom spisen finns kvar något från den här tiden. Fotot som finns att tillgå visar inte om Kronprinsessparet har valt att återföra exempelvis verk av kronprinsessan Margareta eller den vävda tapeten som syns på fotografier från 1930-talet.

Litteratur

De Kungliga slotten, Haga. Ett kungligt kulturarv. Votum förlag (Karlstad 2009).

Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra Böcker (1990).

Stockholms Stadsfullmäktiges handlingar. Bihang nr 43 till Stadskollegiets utlåtanden och memorial 1963. Berättelse över Museinämndens verksamhet under år 1962.

Solna har ingen stadsantikvarie – ett skäl till att ”rödingarna” hotas

Enligt Sveriges Kommuner och Landsting har åtta av landets 290 kommuner en anställd stadsantikvarie: Helsingborg, Höganäs, Karlstad, Landskrona, Norrköping, Södertälje, Uppsala och Örebro. Sex kommuner använder i stället benämningen kommunantikvarie: Borås, Falun, Nacka, Sollentuna, Värmdö och Uddevall. I Stockholms län är det alltså fyra kommuner som satsar på en anställd antikvarie för att säkerställa en långsiktigt hållbar förvaltning av bebyggelsens kulturhistoriska värden. Boverket konstaterar också i en undersökning att tillgången till antikvarisk kompetens i länet är begränsad. Tio kommuner svarar att man helt saknar antikvarisk kompetens.

En stads- eller kommunantikvarie har tre uppgifter: Att bedriva byggnadshistoriska och arkeologiska undersökningar. Att medverka med kulturhistoriska synpunkter i stadsplaneringen. Att sköta ärenden rörande stadens historia. Enligt Boverket är fördelarna med egen antikvarisk kompetens bland annat ”att vunnen kunskap kan stanna kvar i kommunen och att antikvarien är delaktig i hela samhällsbyggnadsprocessen”.

Sedan Michael Thörne slutade 2007 har Solna stad ingen stadsantikvarie. Stadsarkitekten Eva Darolf Linnros är också plan- och byggchef, och hon ska ”indirekt medverka med kulturhistoriska synpunkter i stadsplaneringen”. Det sker genom att hon tar in byggnadsantikvariska utlåtanden som underlag i handläggningen av olika projekt som påverkar stadsbilden i Solna. Ett sådant projekt är rivningshotet som vilar över de så kallade Rödingarna, SJ:s gamla personalarbetarbostäder vid Ulriksdals station. På solna.se beskrivs husen så här: ”Rödingarna” vid Ulriksdals järnvägsstation är goda representanter för SJ:s träarkitektur och mindre personalbostäder från 1910-talet. De är omsorgsfullt gestaltade och välproportionerade och är dessutom mycket ursprungliga och välbevarade. Tillsammans bildar de en samlad miljö, som utgör en viktig och åskådlig del av områdets järnvägsanknutna historia. Personalbostäderna och miljön har mycket högt kulturhistoriskt värde.

Husen har alltså ”mycket högt kulturhistoriskt värde” men ändå vill staden riva några av dem och förstöra den unika miljön för en mer eller mindre kortsiktig väglösning. Jag efterfrågar en tydlig kulturhistorisk profil hos stadens politiker och tjänstemän. Inhyrda konsulter kan inte axla den rollen. I dag finns det inte någon i stadshuset som kraftfullt och konsekvent arbetar för att bevara stadens kvarvarande sällsynta natur- och kulturhistoriska miljöer. De är för få för att vi ska ha råd att låta dem bli färre. För mig är det en viktig valfråga 2014.