Barbro Alving förknippas i första hand inte med reportage om kungliga händelser men som journalist på Vecko-Journalen skrev hon bland annat om prinsessan Margarets bröllop i London 1960 och Gustaf VI Adolfs begravning 1973. Förmodligen hade Bang backat inför etiketten hovjournalist. När man skriver den svenska hovjournalistikens historia kommer däremot Sten Hedman på Se & Hör ges stort utrymme. I dag har nestorn fått en mängd efterföljare som sätter sina namn i papperstidningar, sociala medier och böcker. En är David Nyhlén på Svensk Damtidning med 145 000 köpare och uppskattningsvis 400 000 läsare. En annan är Roger Lundgren på Kungliga Magasinet där han också är chefredaktör. Vilken roll har dessa tidningar? I en intervju förklarar Karin Lennmor, chefredaktör på Svensk Damtidning, att tidningen ska ”ge en någorlunda juste, glamorös och positiv bild” av det svenska kungahuset. Läsarna vill inte få en granskande och kritisk tidning i sin hand.

Johan T Lindwall och Jenny Alexandersson är hovreportrar på Expressen respektive Aftonbladet. Med ett förflutet på Svensk Damtidning säger Jenny Alexandersson att ”tidigare var man nog rädd för att inte få intervjuer om man stötte sig med hovet men den kungliga familjen är i dag så beroende av svenska medier”. Hon menar att det nu är möjligt att granska monarkins företrädare på ett annat sätt än tidigare. Det gav också Ebba von Sydow, SVTs hovreporter i samband med kronprinsessbröllopet, uttryck för i Publicistklubbens uppmärksammade debatt om journalisten och varumärket i maj 2012. Aftonbladet har också en hovblogg där Jenny Alexandersson lägger ut texter om ”Tårtkalas på Haga slott” och ”Drottning Silvia PO-anmäler flera tidningar”. En trend är att hovreportrarna också lanserar sig som författare. Jenny Alexandersson har skrivit en bok om kronprinsessparets förlovning medan Johan T Lindwalls böcker handlar om ”den privata” Victoria och ”den privata” Madeleine.

De stora dagstidningarna ägnar sig inte åt hovjournalistik. Spiken i kistan var när Svenska Dagbladet för något år sedan upphörde med att varje måndag publicera kungafamiljens veckoprogram. Tillsammans med exempelvis Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten hanterar de nyheter om statsskicket och kungafamiljen som vilka nyheter som helst. Men visst finns det skillnader mellan tidningarna. Medan SvD publicerar debattinlägg och artiklar med rubriker som ”Vi bör vårda och vara stolta över monarkin” och ”Monarkin gynnas av en drottningera” satsar DN på skjutjärnsjournalistik. Ett exempel är kartläggningen av de kungliga stiftelserna och vad apanaget används till.

Hovjournalistiken har sina rötter i drottning Victorias England. Victoria skapade och utnyttjade tidigt ett symbiotiskt förhållande till pressen. På senare år har alltfler forskare från olika discipliner börjat intressera sig för skärningspunkten mellan demokrati, nationalism, monarki, massmedia och populärkultur. De ställer frågor om hur kungahusen och medierna tillsammans formar och skildrar makt, nationell samhörighet, klass, genus och etnicitet. En framstående företrädare för det här forskningsfältet är historikern Sir David Cannadine vid Princeton University i London. Han menar att hemligheten bakom de konstitutionella monarkiernas överlevnad är att de har lyckats att förändra sin roll. Monarkernas politiska makt kom stegvis under 1900-talet att bytas ut mot en symbolisk. Sir David Cannadine var huvudtalare vid ett forskarmöte i Köpenhamn i augusti 2012 för att ”further explore the perspectives for the study of European monarchies in the 19th and 20th centuries and to build a network of researches in the field.” På mötet deltog bland andra historikern Jes Fabricius Møller vid SAXO-institutet i Köpenhamn. I svenska medier dyker hans namn upp då och då som ”kunglig expert”. För Svenska Dagbladets räkning uttalade han sig om vad prinsessan Estelles födelse betyder för monarkins popularitet. Oftare ser man dock historieprofessorn Dick Harrison i rollen som expert på kungliga händelser.

I Sverige är det Cecilia Åse och Kristina Widestedt som intresserar sig för den svenska monarkins symboliska makt. Hur skildras kungafamiljen exempelvis i förhållande till olika socio-ekonomiska grupper eller som representanter för ”det svenska”? Det är en fråga som är dubbel: vilka bilder vill kungafamiljen själv förmedla och hur möter medierna upp, som medskapare eller som kritiker? 2009 utkom statsvetaren Cecilia Åses bok Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati. Hennes utgångspunkt är att den svenska monarkin inte bör betraktas som en anakronism eller som en betydelselös symbol. Det är tvärtom så att vi ska ta monarkin och hur den påverkar oss på största allvar. Hon visar på konflikter mellan tradition och modernitet. Är det så att den ärftliga tronföljden bidrar till att konservera könsroller och maktrelationer mellan män och kvinnor? I vilken mån kan kungafamiljen, som representant för en traditionell över- och underordning, vara en sammanhållande kraft och garant för ett hållbart samhällskontrakt mellan oss svenskar?

Kristina Widestedt, fil dr i journalistik, säger i en intervju att den följsamma journalistiken har tagit stor plats genom historien ”men nu börjar den allt mer väga över åt andra hållet där man behandlar kungligheter som vilka andra kändisar som helst”. Hon forskar om mediebevakningen av det svenska kungahuset ur historiska och nutida perspektiv för att bidra till ”teori- och metodutveckling inom området mediala representationer av symbolisk makt och nationell identitet”.  Om kungahuset används som en symbol för Sverige – vad är det då för Sverige vi ser? Hur använder medierna kungahuset för sina egna syften? Det är några av Kristina Widestedts forskningsfrågor och det ska bli intressant att följa hennes arbete. Förmodligen kommer hon att förhålla sig till det som hände i Stockholm i januari 2013.

Då delade kronprinsessan ut priset Årets Homo på Gaygalan. I sitt tal sa hon att ”det är en sann glädje för mig att få vara här i kväll. Att få känna er kraft och er glädje. Er gemenskap”. Många tycker att det borde ha skett tidigare, andra att den typen av prisutdelningar är något som kungafamiljen inte borde ägna sig åt. Jag tycker att händelsen bör uppfattas som ett belysande exempel på monarkins balansgång mellan tradition och modernitet. En balansgång som är den stora utmaningen för nuvarande kung och blivande drottning. Kronprinsessan ändrade på gränserna för projektet Sverige genom att justera bilden av hur vi ser på oss själva och hur världen runtomkring uppfattar oss. Det är en sådan förändring som gör att de konstitutionella monarkierna överlever.

Tips på litteratur

Ekedahl, Nils (red), En dynasti blir till. Medier, myter och makt kring Karl XIV Johan och familjen Bernadotte. Norstedts (Stockholm 2010).

Frihammar, Mattias, Ur Svenska hjärtans djup. Reproduktion av samtida monarki. Carlssons (Stockholm 2010).

Harrison, Dick & Schein, Desirée A, Från en säker källa… Sanningen om kungaskandalen. Ica Bokförlag (Stockholm 2012).

Jönsson, Mats & Lundell, Patrik (red), Media and Monarchy in Sweden. Nordicom (Göteborg 2009).

Popova, Susanna, Överklass. En bok om klass och identitet. Lind & Co (Stockholm 2007).

Sandin, Per, Ett kungahus i tiden. Den bernadotteska dynastins möte med medborgarsamhället c:a 1810-1860. Studia Historica Upsaliensia 242. (Uppsala 2011)

Sjöberg, T, Rauscher, D & Meyer, T, Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken. Lind & Co (Stockholm 2010).

Ögren, Mats (red), För Sverige – Nuförtiden. En antologi om Carl XVI Gustaf. Bokförlaget DN (Stockholm 2006).