I år kommer hundratusentals elever i femtonhundra skolor öva sig i att ta ställning i valen till Europaparlamentet och till riksdags-, landstings- och kommunvalet. Tanken är att individen fritt ska bestämma sig för det bästa alternativet utifrån egna värderingar och ställningstaganden.

En månad före valet 1976 hade jag börjat i årskurs 7 på den nybyggda Gröndalsskolan i Värnamo. Det var valet som skulle bryta den socialdemokratiska hegemonin och föra fram den första borgerliga regeringen sedan 1932 med Thorbjörn Fälldin som statsminister. Gröndalsskolan riggade för skolval.

Vad skulle jag rösta på? Socialdemokraterna så klart. Det gjorde större delen av min familj och släkt. Farmor gick stolt varje år i kappa och hatt med nyfriserat hår genom Värnamo i förstamajdemonstrationen. När morfar många år senare skulle besöka Stockholm och mig för första gången frågade jag vad han ville se. Svaret kom snabbt och med eftertryck: Palmes grav. Mormor brukade påminna mig om att det första valet med allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män hölls först 1921. Mormor var då tre år. Rösta skulle man göra, det var en rättighet och skyldighet som man inte kunde ta lätt på. Ändå trasslade jag till det för mig.

Några av mina klasskamrater gjorde en stor sak av att de skulle rösta på moderaterna och Gösta Bohman. När en av dem frågade mig vad jag skulle rösta på svarade jag inte socialdemokraterna utan folkpartiet. Fortfarande kan jag känna hur jag skämdes för att jag inte hade kraft att stå upp för mig själv och min bakgrund. Det är en kladdig och obehaglig känsla som dröjer sig kvar. Det blev inte bättre av klasskamratens arroganta reaktion: ”Det är i alla fall bättre än att rösta rött”. Det vill säga, jag stod på hans sida men inte helt och hållet.

Jag hoppas att eleverna som ska träna på de demokratiska spelreglerna i årets ”superval” möter lärare som diskuterar integritet, mod att stå emot grupptryck och allas rätt till ett riktigt eget val.

Litteratur

Sveriges historia 1920-1965. Norstedts (Stockholm 2012).