Monthly Archives: april 2013

Nelson Mandela och svensk skola

Posted on by
Reply

”The divide between the rich and the poor, the privileged and the deprived, the powerful and the marginalised has become marked primarly by a differentiation in access to knowledge and information. Those who have access to cutting-edge knowledge hold the advantage in all arenas of social, political and economic life today.”

Vad har Nelson Mandelas ord från 2001 om skolan och utbildningssystemet i Sydafrika med oss att göra? Det är ett faktum att vår skola har gått från hög grad av likvärdighet till att bli mer och mer olikvärdig. Skillnaderna mellan olika skolor är många gånger enorma. Skolan är en avspegling av samhället i stort. Men hur kan undervisningen organiseras så att alla elever får tillgång till hela bredden av framtidsmöjligheter? Jag tror att det är en av de viktigaste frågorna i dag. I boken ”Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall” menar Per Kornhall att det handlar om demokratins överlevnad.

 

Solna har ingen stadsantikvarie – ett skäl till att ”rödingarna” hotas

Posted on by
3

Enligt Sveriges Kommuner och Landsting har åtta av landets 290 kommuner en anställd stadsantikvarie: Helsingborg, Höganäs, Karlstad, Landskrona, Norrköping, Södertälje, Uppsala och Örebro. Sex kommuner använder i stället benämningen kommunantikvarie: Borås, Falun, Nacka, Sollentuna, Värmdö och Uddevall. I Stockholms län är det alltså fyra kommuner som satsar på en anställd antikvarie för att säkerställa en långsiktigt hållbar förvaltning av bebyggelsens kulturhistoriska värden. Boverket konstaterar också i en undersökning att tillgången till antikvarisk kompetens i länet är begränsad. Tio kommuner svarar att man helt saknar antikvarisk kompetens.

En stads- eller kommunantikvarie har tre uppgifter: Att bedriva byggnadshistoriska och arkeologiska undersökningar. Att medverka med kulturhistoriska synpunkter i stadsplaneringen. Att sköta ärenden rörande stadens historia. Enligt Boverket är fördelarna med egen antikvarisk kompetens bland annat ”att vunnen kunskap kan stanna kvar i kommunen och att antikvarien är delaktig i hela samhällsbyggnadsprocessen”.

Sedan Michael Thörne slutade 2007 har Solna stad ingen stadsantikvarie. Stadsarkitekten Eva Darolf Linnros är också plan- och byggchef, och hon ska ”indirekt medverka med kulturhistoriska synpunkter i stadsplaneringen”. Det sker genom att hon tar in byggnadsantikvariska utlåtanden som underlag i handläggningen av olika projekt som påverkar stadsbilden i Solna. Ett sådant projekt är rivningshotet som vilar över de så kallade Rödingarna, SJ:s gamla personalarbetarbostäder vid Ulriksdals station. På solna.se beskrivs husen så här: ”Rödingarna” vid Ulriksdals järnvägsstation är goda representanter för SJ:s träarkitektur och mindre personalbostäder från 1910-talet. De är omsorgsfullt gestaltade och välproportionerade och är dessutom mycket ursprungliga och välbevarade. Tillsammans bildar de en samlad miljö, som utgör en viktig och åskådlig del av områdets järnvägsanknutna historia. Personalbostäderna och miljön har mycket högt kulturhistoriskt värde.

Husen har alltså ”mycket högt kulturhistoriskt värde” men ändå vill staden riva några av dem och förstöra den unika miljön för en mer eller mindre kortsiktig väglösning. Jag efterfrågar en tydlig kulturhistorisk profil hos stadens politiker och tjänstemän. Inhyrda konsulter kan inte axla den rollen. I dag finns det inte någon i stadshuset som kraftfullt och konsekvent arbetar för att bevara stadens kvarvarande sällsynta natur- och kulturhistoriska miljöer. De är för få för att vi ska ha råd att låta dem bli färre. För mig är det en viktig valfråga 2014.

Samlare per definition

Posted on by
Reply

Det började med att jag fick ett Tintin-album av tant Lilly när jag skulle fylla sju. Mormors yngsta syster visste nog inte att Solens tempel är en fortsättning på De sju kristallkulorna, men då och där spelade det ingen roll för mig. Jag var fast och ville direkt läsa fler av Hergés berättelser. Dessutom skulle albumen stå i min hylla, ett efter ett. Bilden av mig själv som samlare hade börjat få konturer, skuggningar och linjer. (I dag vårdar jag det första albumet i min ägo som den dyrbaraste av rariteter.)

I början av februari lyssnade jag på Karin M Ekström på blås & knåda på Hornsgatan i Stockholm. Hon forskar om samlandet som fenomen. Varför samlar vi? Hur samlar vi? Vad kännetecknar en samlare? Minst en femtedel av befolkningen i Sverige är samlare, fick jag veta. En person i publiken frågade: Är jag samlare eftersom jag har minst tjugo par skor? Det är skillnad mellan att köpa och att samla, svarade professorn i företagsekonomi. Samlare är medvetna och selektiva genom att sätta gränser för vad samlingen ska innehålla. Det kan handla om skor av ett visst märke, blå vaser från Orrefors tillverkade omkring 1960, äggkoppar i miniatyr eller bensinstationsprylar. Marcus Persson som har skrivit Mellan människor och ting. En interaktionistisk analys av samlandet beskriver samlandet som att tingen får betydelse ”som samspelspartners med vilka individer kan upprätta tillförlitliga och stabila relationer”.

Så är det mellan mig och mina Tintin-album. Ganska snart ägde jag alla 24 om jag räknar med det ofullbordade Tintin och alfakonsten. Men det räckte inte. Steget var inte långt till att börja samla på tintiniana. Den röd-vita raketen var länge ett eftertraktat byte liksom kung Ottokars spira i fullstorlek. Under en period samlade jag systematiskt på litteratur om Hergé, böcker, tidningsartiklar och annat tryckt material. Posten gav ett år ut ett vykort med Tintin, Haddock och Milou som står genomblöta på en landsväg efter en åskskur. Ovetande om att Milou hela tiden har burit på ett paraply. När de väl upptäcker det upphör regnet, solen visar sig och Haddock blir förgrymmad. Postens budskap var: Trevlig sommar! Bilden återfinns i Det hemliga vapnet på s 35. Ett tag samlade jag på en servis med Tintin-motiv. Jag fick ihop en liten kanna, ett fat och en skål. Ett typiskt kännetecken för en samlare är att man aldrig blir färdig, och jag är inte på något sätt klar med Tintin. Sedan 30 tillbaka samlar jag även på album på andra språk. Det senaste tillskottet är första delen av Månen tur och retur på afrikaans. Men jag måste ha besökt landet där språket i fråga talas! Det viktigaste är dock att jag fortfarande njuter av att läsa Hergés berättelser om och om igen. Jag ser fram emot vad det helt färska medlemskapet i Generation T – Den svenska Tintinföreningen kan föra med sig av kontakter, idéer och kunskap.

Varför samlar jag? Som ersättning för andra drifter? Tror inte det. Som substitut för sociala relationer? Så var det kanske när jag var barn men inte längre. Fascinerad av ett ämne eller ett område? Ja, det stämmer! Hergés berättelser har fascinerat mig i snart 45 år. För att hitta tillbaka till barndomen, min egen historia? Genom att samla kan jag förstå, hantera och paketera tillvaron på ett sätt som skapar mening och riktning. Livet är en berättelse om förändringar och samlandet hjälper mig att i någon mån få syn på vad jag har varit med om. Tingen blir något mycket mer än det materiella. Det finns en trygghet och stabilitet i samlandet. Eller som författarna till ”En samlare, en story” skriver: ”Man samlar inte för att bli rik på pengar, man samlar för att bli rik på kunskap, få många vänner och få vara en del i en alldeles egen skattjakt”.

 

Litteratur

Boström, Anders & Degerman, Patrick, En samlare, en story. Samlarboken.se (2008).

Ekström, Karin M., ”Samlare i konsumtionskultur”, i Holmberg, Sören & Weibull, Lennart (red), Det nya Sverige. Trettiosju kapitel om politik, medier och samhälle. SOM-undersökningen 2006. SOM-rapport nr 41.

Hergé, Det hemliga vapnet. Bonnier Carlsen (2005).

Peeters, Benoit, Hergé. Boken om Tintin och hans skapare. Carlsen if (1983).

Persson, Marcus, Mellan människor och ting. En interaktionistisk analys av samlandet. Lunds universitet (2007).