Här följer två kapitel ur min kandidatuppsats i historia En viss helgd har sedan århundraden vilat över Hagaparken. Hagaparken som offentlig plats under första delen av 1900-talet. Jag lade fram den vid Historiska institutionen, Stockholms universitet hösten 2010. Vill du läsa hela uppsatsen? Maila mig på info@frescatiutbildning.se och så skickar jag uppsatsen som pdf.

Jag har tagit bort käll- och litteraturhänvisningarna för att öka läsbarheten. Undersökningens källmaterial består av skrivelser från privatpersoner, föreningar, organisationer och företag till ståthållaren på Haga slott samt ståthållarens svar. Materialet förvaras på Slottsarkivet, en arkivdepå som hör till Riksarkivet. Jag valde att studera åtta år: 1909, 1920, 1930-1932, 1943-1944 och 1951. Med en tidsram på 42 år hoppades jag på att kunna identifiera eventuella förändringar i synen på användningen av Hagaparken. Vem fick tillgång till parken och varför? Vilken social ordning stod ståthållarna för och vad säger det om Sverige i början av 1900-talet?

De utvalda kapitlen är Det kungliga hörnet av Hagaparken och Hagaparken 1943 – från muntlig princip till skriftliga bestämmelser i Solnas hägn. Diskussionen om avstängning av vissa delar av Hagaparken var intensiv inför Kronprinsessparets inflyttning på Haga slott i november 2010. I det första kapitlet visar jag att en liknande diskussionen startade när det stod klart att prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla fick Haga slott som bostad. Men prinsparet och deras växande familj inverkade i mycket begränsad omfattning på tillgängligheten. I det andra kapitlet diskuterar jag ”den traditionella principen”, oskrivna regler om hur Hagaparken och övriga slottsparker skulle få användas av allmänheten. 1943 skrevs dessa regler ner. Så långt jag kan överblicka är jag den förste att beskriva övergången från en muntlig tradition till nedtecknade regler.

En liten hjälp för att snabbt komma in i texten: Konsthistorikern August Hahr skrev 1899 den tegelstenstunga boken De svenska kungliga lustslotten. Prinsessan Teresia eller Hagahertiginnan bodde på Haga slott fram till sin död 1914. Hon var gift med prins August, en yngre bror till Karl XV och Oskar II. Prins Erik var yngste son till Gustaf V och bror till Gustaf VI Adolf.

Det kungliga hörnet av Hagaparken

Hahr skriver att Haga är ”en fridlyst plats” eftersom slottet är ”bebodt af en af konunga-husets äldre medlemmar”, det vill säga prinsessan Teresia. Hahr förklarar dock inte vad som menas med ”fridlyst”. Det är fortfarande forskningsmässigt oklart om tillgängligheten begränsades då Haga slott var ”en stilla, undangömd tillflyktsort” för prinsessan Teresia och senare för prins Erik. Efter prins Eriks död 1918 kom det att dröja innan Haga slott åter fick kungliga hyresgäster. Den del av parken som omger slottet nämns endast undantagsvis i källmaterialet. I stället är det parkens södra del med Finnstugan, Tingshusslätten och Vasaslätten som förekommer desto oftare i skrivelserna till och från ståthållaren. I april 1931 tas beslut om att upplåta Haga slott som bostad åt prins Gustaf Adolf. Att renoveringen av slottet pågår i början av 1932 framgår av ett brev från Ester Emelia Karolina Adolfsson, boende i Finnstugan, som vill få tillstånd att sälja kaffe och smörgåsar till arbetsstyrkan. I juni 1932 förlovar sig Gustaf Adolf och Sibylla och i oktober gifter de sig. Inför inflyttningen upplyser riksmarskalken kommunstyrelsen i Stockholm om att en mindre del av Hagaparken skulle komma att stängas av då prinsparet vistas på slottet. (Solna fick stadsrättigheter först 1943.) Men vad innebär en mindre del? Prinsparets behov av skydd står mot allmänhetens rätt att röra sig fritt i parken. Stockholm stad vill inte att förbindelsen till Ekotemplet ska spärras. Lösningen blir en ny gångväg närmare vattnet. Det innebär samtidigt att det blir svårare att hålla allmänheten borta från själva slottet varför riksmarskalken hos länsstyrelsen ansöker om lämplig bevakning av slottet. Det hägnade området kring slottet nämns sedan mycket kortfattat i arrendeavtalet mellan ståthållarämbetet och Stockholms stad 1937.

Frågan om Hagaparkens tillgänglighet skulle komma att prövas under andra världskriget. Sveriges Ungdomsberedskap, ett samarbetsorgan mellan 42 ungdomsorganisationer med prins Gustaf Adolf som ordförande, vill nämligen 1943 anordna ett offentligt valborgsmässobål i området nedanför Koppartälten, där festligheter tidigare har gått av stapeln. Man vill erbjuda allmänheten ett värdefullt program med en appell ”om ungdomens deltagande i för landet viktiga uppgifter”. Ståthållaren kan inte bifalla på grund av att hänsyn måste tas till stockholmarna som besöker parken för rekreation och vederkvickelse. Hänsyn måste också tas till dem som bor på slottet med tillhörande byggnader, det vill säga Gustaf Adolf och Sibylla med familj som i april 1943 bestod av prinsessorna Margareta, Birgitta och Desirée. Till skillnad från Djurgården har ”allmänna möten och sammankomster aldrig fått äga rum” i Hagaparken. ”En viss helgd har sedan århundraden vilat över Hagaparken” och den skulle äventyras om man började ge tillåtelse till möten och sammankomster av olika slag. ”Otrevnad skulle sedan i längden bliva en följd såväl för den som disponera slottet, som för dem som i parken söka sin vederkvickelse”. I svaret till Sveriges Ungdomsberedskap i april 1943 sätter ståthållaren ett namn på detta förhållningssätt: Den traditionella principen. Det bör uppfattas som en oskriven regel som en månad senare sätts på pränt i form av bestämmelser avseende användningen av Hagaparken och övriga slottsparker, men mer om denna betydelsefulla förändring i undersökningens avslutande del.

Allmänheten hade som framkommit fri tillgång till Hagaparken utom området närmast slottet, men synen på denna allmänhet var inte helt oproblematisk. Två skrivelser om Gustaf III:s paviljong och Ekoparken får illustrera problemet. I maj 1943 börjar restaureringen av Gustaf III:s paviljong bli klar. Ståthållaren skriver till riksmarskalken att:

Ett monument av denna karaktär äger något av samma sprödhet som ett gammalt dyrbart instrument och därför skulle det vara ”synnerligen olyckligt om de kulturvärden Haga-paviljongen rymmer skulle exploateras av utomstående, låt vara i filantropiskt syfte.

Ståthållaren föreställer sig att paviljongen kan användas för en fest, en föreställning eller en musiksoaré, men inte till möten eller välgörenhetsfester arrangerade av utomstående organisationer. Helt enkelt därför att ”nivellering kan i dessa tider i vissa fall vara ändamålsenlig, men när det gäller vården av kulturvärden av olika slag får den ej tillgripas.” 1951 ger ståthållaren envoyén Nils K. Ståhle tillstånd till att använda turkiska paviljongen för en enskild sammankomst under vissa förutsättningar: Envoyén och hans sällskap får inte röka i paviljongen eller använda fotogen för att lysa upp den unika träbyggnaden. Eventuella skador ska också ersättas. Borgmästare Johan Enberg tar i slutet av oktober 1943 en promenad som leder honom till Ekotemplet. Han konstaterar att ”en kultur- och skönhetsvårdande ägare har med förtroende och välvilja upplåtit Ekotemplet åt allmänheten för att där kunna fröjda sig åt byggnadens skönhet och egenart”. Men vad händer? Denna allmänhet förstör i stället Gustaf III:s sommarmatsal med klotter, inskriptioner och sentenser som slottsvakterna måste tvätta bort ”för att den anständige besökaren icke skulle generas”. Borgmästaren är upprörd:

Man blygs över att bland vårt folk kan finnas så mycken simpelhet att i en så vacker park och i en byggnad inpå ett kungligt slott sådan råhet och snusk skall exponeras. Detta är ägnat att giva ett mycket lågt betyg om svenska folkets hyfs.

Enberg förespråkar att Ekotemplet efter en eventuell reparation bör inhägnas och att allmänheten ska få besöka byggnaden bara på vissa tider och under överinseende av vakter. I ordningsstadgan från 1951 sägs inget om någon inhägnad av Ekotemplet, däremot att ”det är förbjudet att å byggnader, växande träd, bänkar, stolpar, hägnader, minnesvårdar och dylikt skära, rita, skriva eller på annat sätt åstadkomma skada.” Lösningen blir således ett försök att disciplinera parkens besökare.

Den här delen av undersökningen har visat att prins Gustaf Adolf och hans familj i mycket begränsad grad inverkade på tillgängligheten. Den södra delen av Hagaparken påverkades inte alls och i den norra delen var det endast området närmast slottet som stängdes av. Sedan är det en annan sak att allmänheten betraktades som utomstående av ståthållaren när det kom till frågan om hur Gustaf III:s paviljong och andra byggnader i parken skulle användas. Möjligen kan tillståndet till envoyén Nils K. Ståhle uppfattas som ett exempel på en dold social relation eller en maktrelation som gav vissa personer möjligheter att använda Hagaparken på ett sätt som var stängt för andra personer som ståthållaren definierade som utomstående eller obehöriga i ett klassperspektiv. Det här går att diskutera vidare eftersom undersökningen utifrån valda år i källmaterialet inte kan slå fast om tillståndet till Ståhle var ett undantag eller en del av ett större mönster.

Hagaparken 1943 – från muntlig princip till skriftliga bestämmelser i Solnas hägn

Sveriges Ungdomsberedskap ville i april 1943 få tillstånd till att anordna ett offentligt valborgsmässobål. Ståthållaren svarade nej eftersom hänsyn måste tas till både allmänhet och de boende på Haga slott. I svaret, som fick en mer ingående redogörelse i undersökningens fjärde del, används begreppet ”den traditionella principen” för att beskriva detta förhållningssätt. En månad senare den 17 maj 1943 antog riksmarskalken bestämmelser om begagnande av samtliga kungliga slottsparker med tillhörande byggnader som tydliggjorde denna dubbla hänsyn:

1. Hagaparken och övriga slottsparker får begagnas av allmänheten för rekreation så länge det sker utan olägenhet för medlemmar av den kungliga familjen som bor på slotten.
2. Tillstånd till anordnande av allmänna möten och välgörenhetsfester beviljas inte.
3. Tillstånd för användning av parkernas byggnader av kulturhistoriskt värde ska alltid inhämtas från kungen själv. Gustaf III:s paviljong, exempelvis, kan lämpligen användas för en musiksoaré och då ska behållningen komma byggnaden tillgodo.

Det framgår inte av källmaterialet varför de oskrivna reglerna fästes på papper just år 1943, men en förklaring kan vara att trycket på de kungliga parkerna i storstadens absoluta närhet, med Hagaparken som främsta exempel, hade blivit så stort att de Kungliga Hovstaterna såg sig tvungna att strama upp och tydliggöra reglerna för allmänhetens tillgång till parkerna. Är detta första gången som de Kungliga Hovstaterna sätter bestämmelserna om användning av de kungliga parkerna på pränt? Det är en intressant fråga som en mer omfattande undersökning borde kunna belysa.

En viktig förändring för Hagaparkens del, som föregick beslutet om de tre bestämmelserna, var att Solna fick stadsrättigheter den 1 januari 1943. Det förändrade relationen mellan Solna och Stockholm, vilket kommer till starka uttryck i ett ärende som engagerar prins Gustaf Adolf, ståthållaren och Johan Enberg, Solnas första borgmästare. För att hänga med i svängarna bör vi känna till att Stockholms stad 1937 övertog arrendet av Haga trädgårdar från Nordiska Kompaniet med skyldighet att ansvara för skötsel och vård av Hagaparken. I senare hänvisningar till arrendeavtalet betonas att parken är ”fritt upplåten för allmänhetens begagnande” och ”utarrenderad till Stockholms stad som promenadplats för dess invånare”. Under andra världskriget ställdes Sverige inför stora försörjningsproblem som bland annat påverkade bränsleförsörjningen. Bensin var en bristvara och ett bra alternativ var gengasaggregaten som drevs på vedflis, och därför fick Stockholms stads kristidsnämnd 1941 tillåtelse att lägga upp vedförråd i Hagaparken. Hösten 1943 hade dessa vedhögar vuxit i antal och problemen i motsvarande grad. Parken var dåligt upplyst och bland vedhögarna uppehöll sig ljusskygga individer som hade betett sig illa mot framför allt kvinnor som hade skäl att gå genom parken. Det gällde inte minst personalen på Haga slott. Parkvakten Nils Hellqvist, boende i Finnstugan, hade vid upprepade tillfällen fått följa personalen till och från spårvagnen vid Haga södra grindar då de ”efter mörkrets inbrott ej ensamma vågat begiva sig genom parken”. Ingrid Björnberg, kungens barnsköterska, beskriver situationen så här:

Det var också litet ruskigt att gå igenom den mörka parken om kvällarna när jag varit ledig och kom hem sent. Taxi hade man ju inte råd till och 3:ans spårvagn stannade utanför Haga södra grindar en bra bit från slottet. Under krigsåren var hela parken full av vedstaplar, som riktigt tycktes inbjuda skumma figurer att gömma sig bakom, och en av personalen hade faktiskt också blivit överfallen när hon var på hemväg en mörk kväll.

Prins Gustaf Adolf reagerar och det görs en polisutredning. Utan extra resurser till bevakning av parken föreslår solnapolisen att vedupplagen flyttas till Stockholms eget område alternativt förläggs på betryggande avstånd från parkens vägar samtidigt som de inhägnas. Ståthållaren och Johan Enberg är båda kritiska till grannkommunens sätt att hantera ärendet. I ett brev till Stockholms stads kristidsnämnd skriver ståthållaren att ”det synes för övrigt brista i aktning för annans rätt, att en stad tager i anspråk områden belägna i grannstaden utan att först förfråga sig hos sistnämnda stadsmyndigheter”. Enberg menar att Stockholm har ”självvådigt tagit sig till att göra Hagaparken till upplagsplats för sitt vedbehov”, och om stadsstadgorna hade varit tillämpliga i Solna när vedtravningen började hade han förbjudit den. Det faktum att Stockholms stad sedan 1937 ansvarade för skötsel och vård av Hagaparken ledde möjligen till att man i praktiken betraktade parken som en del av den egna staden.

1930 gör ståthållaren länsstyrelsen i Stockholm uppmärksam på att antalet besökande i Hagaparken har ökat väsentligt år från år, och ”högst betydligt” under söndagar och helgdagar. Ståthållaren ansöker om förstärkt polisbevakning under perioden maj-augusti för att kunna hålla ordning i parken. Utan att ha kännedom om länsstyrelsens svar på ståthållarens hemställan om utökad polisbevakning är det av intresse att frågan fördes upp på agendan 1930 eftersom den fick en fortsättning under andra världskriget i samband med händelserna som föranleddes av Stockholms stads hantering av vedupplagen i parken. Solna stad inleder en diskussion med ståthållaren om vilka regler som ska gälla för ordningens upprätthållande i Hagaparken i februari 1943, det vill säga redan en månad efter det att man hade fått stadsrättigheter. Och 1949 antog stadsfullmäktige ordningsföreskrifter för parken.  Redan tidigare hade det rått förbud mot cykeltrafik men nu utökades förbudet till att även gälla motortrafik. Det blev också förbjudet att bada i Brunnsviken och att spela kort. Det som hände under 1940-talet är att både ståthållaren och Solna stad tog ett fastare grepp om Hagaparken. Ståthållaren genom de av riksmarskalken beslutade bestämmelserna 1943 och Solna genom att fastställa ordningsföreskrifter.

Jag menar att den traditionella principen, som fördes vidare från ståthållare till ståthållare, och de skriftliga bestämmelserna från 1943 bör ses som själva ramen för den sociala ordning som gällde i Hagaparken 1909-1951. Det är till denna princip och till dessa bestämmelser som ståthållaren ofta hänvisar i sina svar. Det är av stor betydelse att känna till den dubbla hänsynen till allmänheten å ena sidan och Haga slotts kungliga invånare å den andra för att förstå vilka personer, grupper och aktiviteter som fick tillgång till Hagaparkens offentliga rum.